100 procent finne

”Finland – 100% procent” stod det i dna-analysen. Jag var, som förväntat, 100 procent
finne. Som jag förväntat ja, men inte som jag kanske hoppats. Det hade känts roligt om de hittat någon spännande gen, som härstammade från något helt oväntat håll. Min mamma brukade ibland prata om att det fanns en chans att vi hade förfäder från Italien, då hennes mormorsmor hade ett italienskklingande efternamn. Min pappa har också några gånger berättat om någon farbror som släktforskat, och slutat hastigt när han hittat romer i släkten. Men det var tydligen bara en rasistisk skröna. Jag hade gärna sett lite italienskt eller romskt blod i tabellen över mitt dna. Men hundra procent finne är något jag kan leva med. Det är ju bara mitt dna, det säger ingenting om mig som person. Eller?

Jag är född och uppvuxen i Stockholm. Båda mina föräldrar kommer från Tammerfors i
Finland. De flyttade inte till Stockholm tillsammans, utan träffade varandra där. Min pappa flyttade dit för att hans hippieliv inte gick att leva lika lätt i Tammerfors som i Stockholm. Stockholm var dåtidens hippiecentral i norden, om man ska tro på min pappas historier. Min mamma flyttade för kärlekens skull; en mycket äldre man hade fått henne på fall och fått henne att packa sina väskor och flytta över Östersjön. De hade i alla fall båda bott i Stockholm ett bra tag innan de träffades. Men när de väl träffades, skedde det på en finsk klubb i Stockholm som hette Karelia. Jag har hört historien många gånger. Hur en gemensam vän presenterade dem för varandra, hur min pappa bjöd upp min mamma till en dans. Hur min mamma, när låten tagit slut, vägrade släppa iväg min pappa från dansgolvet. Hur de stod kvar och dansade, ända till lokalen stängde. Och hur det var de två ända sedan den stunden.

Ett par år efter att de träffats föddes jag. Deras efterlängtade, första och enda barn. När de skulle välja namn till mig kan man nästan tro att de utgick från vad som skulle göra det extra svårt för mig att någonsin få läsa upp mitt namn till någon i Sverige, utan att behöva bokstavera det. Helmi Vera Tuulikki Kaukonen Lehto. Så extremt långt och finskt. Helmi betyder pärla på finska och är ett namn som många gamla tanter har, och när jag var liten användes det mest

som namn till finska kossor. Vera är det enda enkla namnet, som inte ens stavats på det
typiska finska sättet; Veera. Detta på grund av att mina föräldrar tyckte att det var en rolig kombination av deras egna förnamn: Vesa och Rauni. Tuulikki är en karaktär från det finska nationaleposet Kalevala, och betyder ungefär ’liten vind’. Och eftersom mina föräldrar båda envisades att jag skulle ha just deras efternamn, så fick jag båda två.

När jag var ett år fick jag börja på ett finskspråkigt dagis nära var vi bodde i Stockholm.
Och sex år senare började jag i en finskspråkig grundskola, där jag skulle spendera de nästa nio åren. Jag levde i en speciell finsk bubbla, mitt i Stockholms innerstad. Hemma pratade vi bara finska, och i skolan pratade vi bara finska, förutom på svensklektionerna. Alla i skolan hade en eller båda föräldrarna från Finland, så ingen behövde känns sig utanför på grund av sitt ursprung.
Den första gången jag ens reflekterat över identitet, språk och tillhörighet var när jag en
morgon under mellanstadiet kom till skolan och möttes av meterstora, svarta bokstäver som någon under natten sprayat på skolans yttervägg: ”Åk hem finnjävlar!”. Det var en mörk dag på skolan. Alla pratade om det, och lärare försökte pedagogiskt förklara för oss vad rasism är. Men den som någon gång blivit utsatt för rasism vet instinktivt vad det innebär. Det är känslan av att någon annan får en att känna sig ovälkommen, som att man inte hör hemma, som att de ser på en som fel person på fel plats. Som finne i Sverige idag är man ändå ganska skonad från rasism, eftersom man ju inte kan se på någon om de är finska eller svenska. Och de värsta kommentarerna man oftast får är skämtsamma, men fördomsfulla, frågor om man gillar bastu, sprit och om man brukar ha kniv med sig. Det är inte många finnar som inte blir insläppta på krogen, som inte har samma möjligheter i arbetslivet eller som skulle bli nerspöade enbart på grund av sitt ”finska” utseende.

Jag brukar ibland skämtsamt säga att jag integrerades i det svenska samhället först när jag började i gymnasiet. Det var inget jag tänkte på då, eftersom jag inte reflekterat så mycket om mitt finska liv i Sverige. Det råkade bli så att jag och två av mina finska klasskompisar från grundskolan började i samma klass även i gymnasiet, och vi blev direkt kallade finnegänget. Jag kommer speciellt ihåg en händelse som var en ögonöppnare om att våra finska uppväxter skiljt sig från alla andras. Det var första terminen i ettan i gymnasiet och min ny klass skulle titta på en film i ett av skolans biorum. Detta var alltså inga stora biografer, utan små mörka rum där de radat upp vanliga stolar framför en projektorduk. Jag minns inte vad det var för film, endast detta ögonblick i filmen. Vi satt alltså hela klassen där i det mörka rummet, när det helt plötsligt kommer en musiksnutt i filmen:

”Jag är ett litet ylle,

boom chi-ka, boom chi-ka, boom boom boom,
med världens minsta nylle,

boom chi-ka, boom chi-ka, boom boom boom.”.

Hela klassen, förutom jag och mina två finska vänner, började sjunga med och vi förstod
ingenting. Vad var det här för masspsykos?! Inte förstod väl jag att detta var en barnsång som under den tiden vi var små var nästan var lika populär som Imse vimse spindel, bland svenska barn det vill säga.

Även varje gång gymnasielärarna skulle ta närvaro var en ny upplevelse, som jag inte
behövt tänka på i grundskolan, där även alla lärare pratade finska.
”Maria Andersson?”
”Här!”
”Anton Bengtsson?”
”Här!”
”Helmi?”
”Här!”
”Lisen Lundin?”
”Här!”
”Milja?”
”Här!”
Och så vidare.
Medan alla våra klasskamrater fick hela sina namn upplästa, räckte det för lärarna att bara läsa våra förnamn. Antagligen för att de tyckte att våra långa finska efternamn var så svåra att uttala.

Även i vuxen ålder har finneskämten ibland haglat, och även om jag accepterat och
anammat min finskhet, så är det inte alltid så kul att bli utpekad som den som är annorlunda.

Även om de flesta fördomar inte passar in på mig. Jag gillar varken korv, bastu eller sprit. Men det finns så mycket mer i det finska som ligger mig varmt om hjärtat. Speciellt språket. Jag fick mitt första barn för snart två år sedan, och det är väldigt viktigt både mig och för hans pappa att han ska få lära sig finska. Mitt barns pappa råkar också ha sina rötter i Finland, även om hans föräldrar valde att inte lära sina barn språket. Vi fick båda två samma resultat på dna-testet; vi var båda två 100-procentiga finnar. Och mitt barn kommer aldrig att få höra historierna om att det kanske fanns lite spännande utländskt blod i släkten, för nu är det vetenskapligt bevisat att hela familjen är 100 procentiga finnar. Så får man bara hoppas att ingen längre vill att de här finnjävlarna ska åka hem.

 

Av Helmi Kaukonen Lehto

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s