Finskan gör mig dubbel

Vi har alla något som gör att vi skiljer oss från andra, men som samtidigt ger oss känslan av den största gemenskapen man kan känna. Du kanske är en sån som rycker i dörrhandtaget fyra gånger innan du kan gå, eller hoppar över varannan rad med stenplattor på gatan. Du kanske har diabetes, är vänsterhänt eller bara har en favoritlåt som Ted Gärdestads låt om satelliter.

Oavsett vilken olikhet du har, så är någon annan precis likadan. När du väl hittat den här människan som gör precis det du trodde du var ensam om, så känns det som om ni skulle ha känt varann i hela era liv. Precis så känns det för mig med finskan.

När jag gick i förskolan, reflekterade jag för första gången i mitt liv att inte alla kunde finska. Jag hade precis börjat på tennis och omgav mig för första gången med svenska barn (eller som jag kallade det då: inte finska barn). Jag hade gått på ett finskspråkigt dagis och vidare till en finsk förskola. Fanns det verkligen barn som inte kunde finska? Dock så var min bästa vän svensk, men jag tänkte bara att hon var lite annorlunda som inte kunde finska och reflekterade inte mer över det. Nu i efterhand berättade hon att jag var den enda finnen hon kände, vilket jag aldrig hade trott i mina unga dagar.

Min mamma hade precis köpt mitt första tennisrack. Jag var så nöjd, stolt och glad över den, så den lilla sexåriga jag gick runt till alla jag såg och sa hur glatt som helst: “Kolla min nya maila!!!” Till min förvåning, fick jag inte ett glatt ansiktsuttryck eller ett skratt till svar. De vuxna var för upptagna med att urskilja orden som kom ur min mjölktandsglesa mun, med mungiporna ända upp till ögonen. Smaila? Majla?

Det tog ett par felsägningar på finska och ett antal förvirrade blickar, tills jag insåg att jag inte var som alla andra. Jag blev uppmanad att räkna till fem och att presentera mig på finska, men varför behövde inte de andra barnen presentera sig eller räkna upp nummer? Jag bestämde mig snabbt för att jag egentligen inte alls kunde prata finska och nästa gång någon uppmanade mig att översätta “fågel” till finska, så svarade jag nonchalant: “Jag vet inte”.

Det fortsatte så. Jag slutade nästan helt att prata finska. Jag kunde säga enstaka ord som jag blandade med svenska, för det kändes, helt ärligt, inte rätt att sluta prata finska helt, men samtidigt kändes det som en självklarhet att inte kunna prata finska alls. Jag hamnade i ett slags mellanläge. Jag ville så gärna prata finska, men varför skulle jag göra det? Jag omgav mig inte längre bara bland finska barn och mina finska vänner hade också svenskan som modersmål. Jag slutade prata finska med min pappa, mina kompisar och kvar stod mina lärare som nästintill tvingade i mig finskan. Jag hatade det då och kunde inte fatta varför de inte lät mig vara ifred, men idag kan jag inte mindre än att tacka dem om och om igen.

 

Det tog ett par år i mellanläget, men tillslut beslöt jag mig. Jag ville prata finska och jag ville kunna uttrycka mig på båda språken. Det tog mod, en lång tid och en sprillans ny iPhone för att övertala mig. Men med facit i hand, hade jag kunnat betala för att få prata och lära mig finska. Allt jag fått ut av att bara ha finskan i mitt liv är helt ofattbart. Idag spelar jag in finska program till SVT och UR, medverkar i tidnings- och radiointervjuer på finska, har ett stort A-betyg i finska och skulle aldrig någonsin tvivla på vilket hockeylag jag hejar på.

Språket är väldigt nära sammankopplat med vår identitet. Nu när jag pratar finska, skulle jag aldrig någonsin tvivlat på min identitet eller ursprung. Tvärtom. Jag kallar mig själv finsk. Jag är inte halvfinsk. Jag är inte halvsvensk. Jag är en hel person, inte halv. Varför skulle jag vara halv, när jag egentligen är dubbel. I min mening tycker jag att “jag är dubbelfinsk” en lämpligare fras att säga än “halvfinsk”. Visst låter det lite skumt nu, men det gjorde även ordet “hen” i början. Idag är ordet som vilket annat ord som helst, eller kanske lite mer väldiskuterat…

Jag får lättare jobb. Jag utvecklar min hjärnas ordförmåga och får ett dubbelt så stort ordförråd. Jag har lättare att lära mig språk och kan kommunicera med fem extra miljoner människor. Men det spelar egentligen ingen roll för mig. Idag är jag säker på vem jag är. Jag känner en sån gemenskap, inte bara med sverigefinnar, utan med finnar överhuvudtaget. Jag vet var jag tillhör och jag kan alltid luta mig tillbaka till det faktumet. Jag känner trygghet, men även nyfikenhet. Jag vill veta mer.

Jag vill avsluta med att säga: kalla dig själv “dubbel” och inte “halv” (det är mycket coolare). Är du en dubbelnationalitet: NJUT AV DET! Intala det för dig själv, men acceptera också det. Jag ska inte komma här och tvinga i dig din identitet. För vet du vad? Den enda som kan göra det är DU. Du är din identitet och din identitet är du. Ingen annan.

“Miksi minua kutsutaan puolsuomalaiseksi, kun minä olen kokonainen ihminen? Minä olen ruotsalainen ja suomalainen. Enkö minä silloin ole tuplasti kokonainen, enkä puolikas?”

 

/Katja Salmi

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s